ensamlingord

alla dessa älskare
männen
som drivor efter vägkanten
där hon går

hon kan se det harmlösa i dom

en av varje sort
som hon manipulerat

till drivor
uppskottade

som snövallar

för att skydda mot genomgående trafik

saga maria
lada armen om sitt barn

i försvar

vill inte höra
tunga suckars dolda vrede

över kärlek
och när den inte är

din skönhet
är inte överlagd

men oplanerad

inga förberedelser
är nödvändiga

så uppenbart

när du går över tröskeln

till olika lokaler
att vi inte förstår

det mest
unika

han var inte glad

men tog det som en man

utan tårar

och med stora fötter

gick han vidare

inte vända sig om

visst måste man få ha lite kul ibland också,
sa hon till mig

och jag nickar

förstående,

att det måste man

visst vore det

bättre

att för det mesta

skriva dikter om linblommans förtrollande magi bland stenhällar i månskenet

om hur poeterna bildar klubb
och ristar sanningar i sina hjärtan
om hur vackert det är

att
vara
människa

men stundtals

måste vi blunda

även för det

finaste vackraste soppåsbyterska!

tillåt mig att ta din hand

och betrakta den

med nya ögon


låt mig låna
dig
min
tro

och du kommer att flyga ut genom fönstret
landa i någons famn

och utan omsvep hävda din rätt
att landa mjukt


och nästa gång
de avböjer din blick


för rädsla att konfrontera
sig själva

vill
jag
be
dig
om
förlåtelse

på
deras
väg

snälla ge mig taktpinnen

tillbaka

jag ska derigera

vi är alltid glada
mungiporna upphängda
tydliga smilgropar
och skrattrynkor heter det
som tröst

hoppas på det bästa
det vi tror är vårat bästa
13 ungar och en trädgård full av trollsländor

och livränta

om jag skulle släppa taget

och låta mig falla
vill ingen vara med mig

jag skulle bli utan ansvar
bara jag
och det jag hela tiden vill

ibland inget

i ett soffhörn skulle jag sitta
och äta olagad middag varje kväll

jag har skrivit hundra dikter om kärleken
och hur det känns när den inte är

om blommors sätt att veckla ut kronbladen klockan halv sex på morgonen

om hur katterss innersta önskningar

om steg som är osäkra

om såna som går på tå hela livet

och om männen,

hur jag misstar dem

i ett svagt sken av os 
ditt os 
matos 
ser jag dig 
nästan når du mig 
tappar rösten innan du tappar mig 
kan inte tala 
tappar salt i såren 
nu igen måste du blåsa på min hud 
och säga förlåt  

när jag sitter på sängkanten i ett vitt rum med en röd katt i  
och du sitter bakom mig 
och du stakar dig i kroppen full av gråt 
och sorgen fullkomlingen flög in i dig 
och stramiga läppar har du  
och jag vill hämta lypsyl och smörja på 

du gråter med tårar  
sötvatten längs kinderna 

dina tårar  
mitt samvete 

det måste vara stort allvar tänker jag 
suckar tungt 
och koncentrerar mig 
och tröstar dig  
som en mor 

med handflata mot kinden
och hur du kniper med ögonen 

all din sorg 
mitt ansvar 

jag ångrar mig 
jag menar inte 
kan vi låtsas 
som om jag aldrig sagt
något
någonsin

alltid tystnad
skulle vara bättre

du ser förnedrad ut 
intar låg status 
låtstas att du är någon annan 
och 
fumlar med prylarna  
för att få min sympati  
kryper du in in i ditt skal 
rädd för att vara ute  
när luften är kylig 
du fryser 
jag vill att du ska vara någon utan glansen 

algebra 
en lättlöst ekvation 
snökristallers spel hakar sig fast i varandra 
det är kärlek 

föraktar 
tillfället i akt 
kraglös 
oförskämnd 
och en smula märkvärdig 
uppträder du 
skamlöst 
kraglöst

bra

men 
svårt får tårar 
smärta  
rå och kall

magsjukt 
mitt humör 
en balansgång

eller 

en virvelstorm 
av sandkorn 
sand i ögonen 
kom nu 
gråt 
snälla du 
om inte 

gå

låt mig vara 
ditt skratt  
skär blommorna itu