Tu es l'idée d'un cœur

du är idén om ett hjärta
om hur man använder det

om finstämda fioler bland stormvindar
om hemliga salar under jorden
om hur man sjunger utan att höras

du är idén om ett hjärta

och jag vill färglägga dina andetag

ditt hjärtats orkan

kräver himlens vidd för att rymma


Nu vet vi

förr trodde vi att kärlek var att bli upplyft på piedestal
där man sitta och dingla med benen under rosa himmel
och vänta på fallfrukt tills man dör
stjärnfall och mirakel

nu vet vi
att tack det räcker
jag sitter hellre på en stol bland otvättad tvätt
men bredvid

Bokrea

jag stryker med handen över bokryggar jag passerar
någons öde inkapslat

längtan
man vill acceptera

en dam med ryggsäck full av garn och omsorgsfullt urklippta rabattkuponger med sorgkant
lättast tillgängliga i facket längst fram

att ligga som ett O
hur tänker hon?

att bära ingens börda
men sig själv

längtar inte bort men fram
till sensommaren

marken torrast längst solsidan kommer vara då

hjärtats instruktioner
andas med öppnade ögon

se






I någons öron

man vill spilla tid på oväsentligheter
i någons öron sa att det ekar

spelar ingen roll i vems

man vill tappa sekunder i en brunn sa att du kan dricka
släppa taget om kragen


säga till en vän att vingars fästen kan göra ont

Och Gud förlät

han hade tagit sältan ur hennes själ och stoppat den mellan tänderna
hon hade hoppat jämfota och skrivit som om vore hon desillusionerad

senare pa kvällen
genom fönstret
tittade maran av en katt in
gjorde ett himla liv

och Gud förlät

Någon har tappat sin fru

någon har tappat sin fru

på ett cafe;

är hon funnen?

sitter och skalar emaljen av tänderna med en tesked

en kvinna med rödbågade glasögon och vallmor i gulblekta håret dör av trötthet
går förbi och man kan se det pa fötterna.

sången ar sorlig och fransk

om opraktiserad kärlek



Tacksamt

Jag håller väskan i handen. Den är som ett kuvert med pengar i. Lika lätt och förgänglig. Men du vet väl, att den dag du blir hejad på av alla dem med elvis-lugg, är den dag du liksom konfirmeras in i den bubbliga hemmagjorda fruktkrämen. Man säger hej tillbaka och bockar tacksamt.

Trött

jag är trött
på er alla glada
fejkat glada
på familjer som larmar
på det inrutade
schhh
på rosa bandet
redan trött på det
på att vänta
på att tro
att det blir bättre
fast att allt är samma sak
varje dag
på att jag vill fly
igen
till Paris
och sitta i en fönsterkarm och dricka kaffe
se ner på folk
på gatorna
dem som kryssar mellan oceaner


Mitt i trappan

jag ville stanna kvar
mitt i trappan
sitta där bland värmeljusen,
de fladdrar spöklika skuggor
decimeterhöga
i bakgrunden hör man någon på teve berätta om sport
Bach han från långt tidigare
hans toner hörs också
konservera ögonblicket
stanna kvar
och drömma en dag

Himlen i huvudet

jag har köpt en baguette
med dressing
och
formen av en raket
en sån som man dör av

jag säger till dig
att jag sovit dåligt
som en liten gris

varför sover de dåligt?

fast att löven i gult och rött
börjar krackelera av kyla

du vet

det är så vackert

Meningen med vingar

5000 gånger om dagen
måste vingslagen slå
för att komma runt jorden

vi måste förstå meningen med vingar

Om Gud fanns

vinden har vänt
vi låter skuggan ligga platt
går över den
eller förbi
lyfter paraplyet
och följer med vinden till en bättre plats
där vi vill vara
där ingen dör
alla planeterna är kulor i guds julgran
de är fallande
jorden faller
om gud fanns

I slutet av september

visst förstår du
att vi ställer allt i raka linjer
ingen omväg
eller väntan
det sker nu för att tanken är fångad
teveinstallatörens lycka är inte omfamningsbar
för han ser på klockan
måste göra snabbt nu
hinna till nästa hus
där rosa moln spänner över ikeas livsverk

hoppet

nästa gång känns allt bättre
man har slutat tilltala fienden
och sätter sig ner med hemmagjord saft
av bären
de som fanns kvar i slutet av september
innan allt börjar igen

säg mig nu
att du förstår
det är ju bara jag
och mina tankar

Klockan 21:57

dricker vin i reaglaset
på hög fot
fransk mellanklass

översätter tankar i google translate
för att läsa dem på andra språk
på bulgariska
sitter
väntar
öron som rovdjur
stora mirakel

alltid

alltid mitt mirakel
får en plats
äntligen

Officeren

luften är klar

jag sätter mellanrum mellan raderna för att verka mer



poetisk

luften är kylande
väcker trötta ögonlock
blåser genom hjärtat
lossar tankar som fastnat
i de olycksaligas gränder

i mig bor en officer med visselpipa
kontrollerar
falsk ton skär igenom tanken när hon visslar
vill påminna om tiden så hon aldrig glömmer

Livet är ett evinerligt fikande, en väntan på nästa anhalt

den känns inte bra igen
som småstenar i skorna
som en missad buss
som en försening

som en världsomfattande katastrof
jag staplar böcker i katergorier
låter besticklådan vara osorterad
och disken är toppen av ett isberg

Tankarna

det är någonstans på tröskeln
mellan dig och mig
mina tankar vilar i en hängmatta

med utsikt över universum


Derigerad

sparkandes fiolsträngar
ihärdig hjärnträngsel
utan trafikregler

i tankarnas universum råder anarki

du vill fly till dit tid inte räknas

i det stora orkesterdiket sitter du fast
blir evigt derigerad

din egen ton kvävd
utan ljud
ligger i glömska


Tid

om alla tider är försvunna
så har jag åtminstone några få 
välförtjänta minuter
av den totalaste lyckan
tack

Era

hon blir aldrig äldre
men yngre
för att tanken växer inåt nu för tiden
det sägs vara den nya eran
inte en endaste liten krok
kan få den att haka fast

och där inne finns svarta hål
maskätna
fortsätter ända ut i oändligheten

fångas så småningom upp
av en liten gumma på andra sidan med grått hår
inhucklat i mönstrad huvudduk

on kommer vara vis och berätta om allt
och säga
dina tankar har skapat dig

fortsätt tänka kära du

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0